rlidman

Visst är det härligt att vara svensk. Att vara flitig, punktlig,tycka om barn, älska naturen, undvika konflikter och vilja vara ifred. Och allt det där andra som är så svenskt.

Är det ändå inte typiskt svenskt att vi alltid finner oss i allt!? Kommer vi till en restaurang och finner något felaktigt i maträtten vi fått, så krävs det mycket innan vi säger ifrån. Vi vill inte ställa till med besvär.
Vi går och gnäller inför våra släktingar och vänner om hur dåligt vi har det och hur samhället behandlar folk felaktigt, men vi gör ingenting åt det. Vi hoppas att någon ska göra det åt oss.

Och inte heller tar vi kontakt med varandra. Känner vi inte varandra väl från början så har vi alltid säkerhetsavstånd och håller oss för oss själva. Vi tar inte gärna kontakt om vi inte blir presenterade. Och hellre står vi upp på bussen än att klämma in oss bredvid två främlingar. Solbrillorna spelar en avgörande roll. Att undvika ögonkontakt för eventuell konversation, eller är det för att vi hoppas att solen ska kika fram?

Visst vägrar vi dessutom erkänna att vi har några fördomar överhuvudtaget. I svenska ögon finns det inga skillnader mellan svenskar och utlänningar, och trots att han saknar vänner av jugoslavisk, grekisk, turkisk, finsk, polsk och ungersk härkomst, är han övertygad om att det är väldigt liten skillnad mellan dem och svenskar - förutom deras namn, vanor, att de odlar grönsaker i vardagsrummet, att de alltid har knivar, rånar banker och pensionärer, snor jobb från äkta svenskar, förökar sig som kaniner, slår sina fruar och pratar svenska som någon med munnen full av gröt.

http://www.alba.nu/Alba7_98/gunilla.html
http://www.sviv.se/index.php/phorum/action/view/f/211/i/15269/t/15269/cmd/read.f//iso




Eller!?



Rolig och relaterad läsning:


Svenskar - hur vi är och varför
av Gillis Herlitz









Tills vidare - hur är du?

Rebecca